De paramilitära

De yngsta är femton år gamla.
De lär sig att skjuta med maskingevär – för ”att föra Slovakien till en högre nivå av nationell stolthet”.

Folk springer i alla riktningar. Under träd och tältdukar. En flicka gömmer ansiktet i händerna, medan en man med pistol i sidan trycker ner kepsen i ansiktet.
Helt plötsligt har en helikopter kommit glidande över älven, och fortsätter lågt över trädtopparna och blir hängande rakt ovanför oss, som en enorm insekt på himlen.
Raff, raff, raff.
I cockpiten sitter två män, den ena med en kamera. Genom linsen kan han se ner på ett träningsläger på en öppen slätt omgiven av skog. Den slovakiska flaggan vajar från flaggstången. Här står en låda fylld med handgranater. I utkanten av lägret har någon byggt en hinderbana av taggtråd. Den slutar i en grop, fylld med människoavföring.
Helikoptern viker över på sidan och cirklar två gånger över lägret och försvinner över en ås, två timmars bilresa öster om Bratislava i Slovakien.
Det hela är över på en minut.

Fram ur ett tält kryper två arkitekter, en diskoteksägare, en näringsfysiolog och en kampsportsutbildad forskare med examen från fyra universitet. Merparten är studenter, två av dem bara femton år gamla.
I fem dagar ska de lära sig att skjuta med maskingevär, att sticka bajonetten in i ljumsken på fienden och försvara sig mot kemiska och biologiska angrepp.

Peter Svrcek (21) är ledare för organisationen Slovenski Branci. Han tror att han vet vilka männen i helikoptern var:
– Underrättelsetjänsten. Ganska säkert agenter, liknande det amerikanska FBI. Han lyfter på armen, pekar runt med den i en långsam rörelse.
– När du ser dig runt här…
Alldeles bredvid sitter en man med ett halvautomatiskt vapen i knät.
– Jag tycker det är bra att detta övervakas. Alla länder borde ha en ledning som har kontroll över organisationer som den här.

Peter ler. Med åtta aktiva avdelningar och närmare 200 medlemmar är Slovanski Branci den största paramilitära gruppen i landet. Den är öppen med sina fientliga hållningar mot minoriteter – och finns med i Slovakiens officiella strategiplan för bekämpning av extremism. Organisationen är påverkad av högerextremism och kan utgöra ett framtida säkerhetshot, enligt rapporten ”Radicals in Uniforms”. Peter kallar sig själv nationalist. Han älskar sitt land och undrar vad det har med högerextremism att göra. Som 15-åring åkte han till ett träningsläger i Ryssland för att lära upp sig.
– Mitt mål är att bygga över hela landet, i varje enskild region, för att föra Slovakien till högre nivå av nationell stolthet, säger han.
Med sig har han tre befäl. Den ene är expert på att tillverka bomber. Den andre kan allt om kemiska vapen och gasangrepp. En tredje ska undervisa mellan 50 och 60 deltagare i kampsport. De ska lära sig att försvara Slovakien mot invasion, men också utveckla sig som människor.
– Över hela Europa går det utför med moralen. Unga människor saknar känsla av gemenskap. De saknar disciplin och lojalitet. Det här är en plats för riktiga värderingar, menar Peter.

Vi träffade honom första gången efter en demonstration i Bratislava. Genom gatorna, med hundratals poliser runt sig, demonstrerade hundratals nationalister mot EU och den sittande presidenten: ”Ju-de!” ”Förrädare”.
De protesterade mot invandringen och skanderade ”we dont multi-kulti” och ”Slovakien åt slovakerna”.
Från förarsätet i en vit SUV berättade Peter att folk i Slovakien, Tjeckien, Ungern, Serbien och Kroatien inte tycker om invandrare.
– Orsaken är att vi hade turkar i Slovakien i 150 år, som massakrerade folk. Så vi tycker inte om muslimer.
Han körde runt några vändor på gatorna och berättade. Han skulle besluta om vi kunde få följa med till träningslägret. Han var grundläggande skeptisk till journalister.
”I det här landet blir alla nationalistiska organisationer satta i samma bås: Extremister.”
På näsan hade han Ray ban-glasögon och i handskfacket låg en iPad. Arkeologistudenten svängde in på en folktom sidogata och gick ut ur bilen, för att visa oss något. Han öppnade bagageluckan, och snart höll han upp ett maskingevär.

Två månader senare sitter han vid en lägereld vid älvstranden, alldeles vid en öppen slätt, omgiven av skog. Flugorna surrar. Någon har hängt en kanna över glöden, för att brygga te.
Peter tänker tillbaka.
– Jag fick en god uppfostran. Mina föräldrar berättade vad deras föräldrar hade gjort för vårt land. De kämpade för frihet och ett bättre liv. Det kändes som ett stort ansvar att få höra det. Det fick mig att börja tänka att jag också måste göra något.
Han ser ner på sina händer:
– Jag började känna lust att bli del av något större.
När han inte tränar med sina militära vänner målar och skriver han. Peter är så duktig att universitetet har givit honom stipendium.
– Jag har vunnit nationella priser för några av mina texter.

På kvällen fästs stora presenningar upp mellan träd och grenar, för att skydda mot regn. Hit går folk för att sova.
En 17 år gammal flicka plockar fram en rosa nalle ur ryggsäcken och lägger den tätt intill sig. Temperaturen faller mot noll grader.
När Peter blåser i en grinig trumpet tidigt nästa morgon, har tre av deltagarna gett upp och lämnat lägret. Resten skickas iväg för att göra armhävningar och styrkeövningar. En flicka släpas nästan viljelös tillbaka, mellan två män. En ung man spyr.
Alldeles bredvid honom är en stock nedslagen i marken, men en klocka på. Om deltagarna ringer i klockan, ger de upp och kan resa hem.
Peter skriker till mannen:
– Du måste ringa i klockan, eller fortsätta!
Mannens ansikte är helt rött, med bara fläckar av vitt.
– Du måste ringa i klockan!
Mannen reser sig upp på knäna. Ögonen är glasartade.
– Ring i klockan!
Han gör det inte.