Förintelseförnekaren

Mer än 70 år efter kriget fortsätter högerprofilen Ursula Haverbeck, 88, hävda att historiens mest dokumenterade folkmord aldrig ägt rum.

I tyska Westfalen sitter Ursula Haverbeck, 88, i en gammal soffa och går igenom dagens post.
– Jag måste sätta på glasögonen för att kunna se vad detta är … Ah! Ännu ett åtal har väckts mot mig. Haha, alltid är det något.
Hennes hår är omsorgsfullt uppsatt. Det sprakar i eldstaden, och i bokhyllan står verk av stora tyska tänkare och diktare, som Hegel och Goethe.
Den vänliga 88-åringen som nyss serverat oss kaffe och småkakor är en av Tysklands mest kontroversiella kvinnor.
– Om man ser till fakta och i någon mån förmår tänka självständigt, kan man inte göra annat än att konstatera att förintelsen är historiens största lögn, menar Haverbeck.
Säkerhetspolisen klassar henne som högerextremist. För 1,5 år sedan dömdes hon till tio månaders fängelse. I höstas till åtta månader respektive 2,5 års ovillkorlig dom i två separata rättegångar för förintelseförnekelse – i Tyskland ett allvarligt brott med ett straffvärde på upp till fem år som påföljd.
Åklagaren sa att hon var ”fanatiskt förblindad”. Domaren slog fast att hon ”fullständigt saknar insikt” och är ”oförbätterlig”, vilket möttes av hånskratt och applåder från ett femtiotal närvarande högerradikala.

Fängelsedomarna är överklagade och har ännu inte vunnit laga kraft.
Om hon måste tillbringa livets slutskede i fängelse återstår att se.

Utanför det vita tegelhuset sipprar rök från skorstenen som i en saga av Bröderna Grimm.
Därinne fortsätter Haverbeck sin tre timmar långa redogörelse om det som, enligt henne, inte hände under kriget.
– När förintelselögnen raseras, ja då kollapsar hela efterkrigspolitiken, eftersom ingenting längre stämmer. Hela efterkrigstidens verklighet bygger på en lögn. Många människors världsbild kommer att falla samman, hävdar Haverbeck.
Från morgon till kväll är det arbeit, arbeit, arbeit. Nyhetsbrev, läsarbrev och artiklar ska skrivas, myndigheter och domstolar ska kontaktas. Land och rike runt håller hon föredrag, till exempel för det högerextrema partiet NPD.
Så som Haverbeck ser det lever vi i en omvälvande tid. Alla krafter måste sättas in för att förhindra en verklig förintelse och ett tredje världskrig.
– Jag får frågor om varför jag inte drar mig tillbaka som gammal och kopplar av, läser böcker och njuter av livet, men jag kan inte. Det här är min plikt.
 Du beskrivs som kultfigur för högerextrema?
– Tidigare undrade jag om det stämde, men nu ser jag det också. Vart jag än kommer applåderar alla. Jag har inte gjort något alls. Ungdomen vill ha en farmoderlig förebild att hylla.

”Nazifarmor” kallas hon i tyska medier. I verkligheten har hon varken barnbarn eller barn. Hennes man kunde inte bli far.
– Då bestämde vi oss för att lägga kraft på hur det måste bli i framtiden. Det är rörande hur unga människor kommer hit med sina barn och visar upp sina bebisar, ler Haverbeck.
I över 50 år stod hon i skuggan politiskt av sin make, Werner Georg Haverbeck, som anslöt sig till nazistpartiet NSADP redan 1929.
Under 1930-talet hade den 19 år äldre mannen flera ledande positioner i partiet. Han värvades av SS och tjänstgjorde vid Östfronten.
Ursula Haverbeck fick däremot vänta många år innan hon till slut blev en utbildad kvinna. Strax efter kriget låg de tyska universiteten i spillror. Den unga flickan blev tvungen att tänka alternativt.
– Jag bestämde mig för att åka till Sverige. Jag hade alltid varit en stor beundrare av Selma Lagerlöf och ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. I min mors stora släkt fanns många svenskar.
Hon fick jobb som barnflicka i en svensk familj.
– Jag fick tag i biljetter, och blev tvungen att genomgå denazifiering. Jag tillbringade fyra år i Sverige. Jag hade det mycket bättre där än här i Västtyskland. Jag blev bekant med deras vackra folkmusik, och lärde mig snabbt många svenska visor utantill. Många fler än vad familjen kunde.

1963 startade Haverbeck och maken Collegium Humanum. Det skulle vara en ”akademi för samhälle och självförsvar”, och attrahera socialister, socialdemokrater och miljörörelsens första aktivister.
På 1970-talet tog de högerradikala kontakt med akademin. De började ”forska” kring vad som hade försiggått i Auschwitz, och utvecklade det till en högerextrem tankesmedja.

1999 blev Haverbeck änka. Sedan dess har hon gjort det till sin livsgärning att sprida budskapet om att de tyska nazisternas folkmord på judarna är en lögn, enligt uppgift initierad av amerikansk och sionistisk underrättelsetjänst.
Som Haverbeck ser det är dagens Tyskland mitt uppe i en ny invasion initierad av en amerikansk-judisk, världsomspännande konspiration: En massa länder i Asien och Afrika destabiliseras i syfte att skicka migrantströmmar till Tyskland för att ersätta den etniskt rena, tyska befolkningen och urvattna tyskarnas ”krigiska gener”.
– Merkel har fått i uppdrag att plocka in de unga, muslimska männen. För detta kommer hon att ställas inför rätta, det är jag helt säker på. Alla Europas stater kommer att vara överens om det, för de har alla tagit skada av hennes beslut.
Collegium Humanum förbjöds 2008. Men nätverket av högerextrema och nynazister, förintelseförnekare och revisionister existerar än idag.

Haverbeck växte upp i Västpommern, ett område som tillhörde Polen efter kriget. Hon minns storkar som spatserade runt på ängarna. Skolan låg två mil bort, och det fanns en underbar stillhet över alltihop. Landsbygden var avskärmad från krigets realiteter.
– Det var en fin tid. Mina föräldrar var övertygade nationalsocialister.
Var du politiskt aktiv?
– Jag var med i Hitlerjugend naturligtvis, det var min plikt. Mot slutet av kriget, när fabrikerna var tvungna att producera krigsmateriel, fick den nationella ungdomsledaren Artur Axmann en underbar idé om att Hitlerjugend skulle tillverka leksaker, så att alla barn i Tyskland fick en julklapp 1944. Vi gjorde allt från dockor till byggklossar.
Bara några månader senare, i januari 1945, tågade röda armén in i väst.
Familjen fick order om att evakuera.

– Närmare tre miljoner tyskar blev brutalt mördade. Kvinnorna våldtogs till döds framför ögonen på sina barn. Vi förlorade allt vi ägde, och flydde flera hundra kilometer med häst och vagn till Detmold.
Det är hög tid för den tyska nationen att övervinna självhat och självklander, upplyser Haverbeck.
– Åsikts- och yttrandefrihet måste återinföras. Förintelsen är det enda som räknas i dagens offentlighet. Tyskarnas lidanden – bombningarna av våra byar, mord på civila, alla som fördrevs från sina hem – allt detta håller man tyst om. Man hör bara om judarna som led, inga andra.

Den gamla kvinnan kallar det dårskap när hon beskylls för att vara nazist och förintelseförnekare.
Det finns ju enorma mängder dokumentation om att många miljoner judar dödades?
– Jaså? Vad för slags dokumentation? Var har du hittat den?
Yad Vashem har till exempel dokumenterat över 4,5 miljoner individer …
– Hur då? Har du någonsin kontrollerat hur de har hamnat där?
Alla namn finns tillgängliga på internet …
– Det är bara skrönor, oerhört subjektiva, egocentriska skrönor. Och snälla du, läs om Auschwitz-processen i Frankfurt, där kommer man fram till samma facit: Man har inte det som krävs för att kunna slå fast att ett mord har begåtts. Man hittade ingen brottsplats, ingen tillförlitlig redogörelse för dödsorsak eller avrättningsmetod, ingen obduktion. Det är bara skrönor.
Om förintelsen är en lögn, var finns då de sex miljonerna försvunna judar?
– De försvann aldrig! Om ni läser i den judiska encyklopedin, de judiska årsböckerna, år för år, kommer du att se att det inte fattas sex miljoner. De har lyckats iscensätta mycket, men det har de tydligen missat, att dessa sex miljoner måste saknas även där.
Men hur är det då med alla bilder av högar med lik? Är de förfalskade?
– En hel del av bilderna på likberg är från Dresden. Det har man kunnat se, till exempel den lille pojken som återkommer överallt. Det kan jag säga utan tvekan.
Vad skedde då i lägren, om det inte var massmord?
– Det var två fruktansvärda tyfusepidemier, vilket inte är ovanligt när folk lever tätt inpå varandra, och därför skickade man dit Zyklon-B. Det har beklagligt nog använts som ”bevis” för att de mördade människor.
Så du menar alltså att det inte fanns några utrotningsläger? Vilket slags läger var då Auschwitz?
– Det var ett arbetsläger. Det fanns ett skriande behov av arbetskraft, och därför blev även vi i de övre samhällsklasserna inkallade till arbetsplikt. Männen befann sig ju vid fronten, och många hade stupat.
Det är ju faktiskt fullständigt logiskt, säger Ursula Haverbeck.

Reporter

STIAN EISENTRÄGER/VG

FOTOGRAF

ESPEN RASMUSSEN/VG