Mussolinis män
70 år efter hans död träffas läkare, advokater, snickare och sophämtare i en by på landsbygden utanför Milano, för att hylla fascist-diktatorn Benito ”Il Duce” Mussolini.
Området är omgärdat av höga stängsel täckta med plåt för att skydda kroppar tatuerade med SS-symboler, hakkors och järnsvastikor mot insyn.
Bland de 250 fascisterna på festivalen ”La festa del sole” är tatueringen ”Hammerskin” den vanligaste. Lätt att känna igen på de två karaktäristiska hammarna lagda i kors.
Ursprungligen tillhör symbolen den rasistiska organisationen ”The Hammerskins” från Dallas i USA, som dyrkar vit makt-musik och har kopplingar till Ku Klux Klan.
När mörkret faller samlas männen på en gräsplan framför en liten scen där man spelar nationalistisk musik med texter som handlar om det italienska inbördeskriget.
Dessa män är förbundna i ett brödraskap.
Framför scenen tänds röda facklor, och då inträffar det märkliga: Männen börjar rusa in i varandra. De sliter i varandras armar och ben. Kroppar kastas i marken i ett slags lek.
Andra lägger armen om varandra medan de sjunger med i musiken från scenen.
I Italien och i flera andra sydeuropeiska länder skördar fascismen just nu stora framgångar.
På dagarna sitter de på plaststolar och lyssnar koncentrerat på föredrag om fasciströrelsen, eller om den djupa tillfredställelsen i att vandra i naturen, och hur man lever ett optimalt, sunt liv. Ingen tar upp mobilen, trots att föredragen varar i flera timmar.
Mitt ibland dem sitter Riccardo Colato, 28, företrädare för organisationen Lealtà e Azione och alligatorjägare till yrket. Varje vår tar han flyget till Louisiana i USA, där han samlar ägg från alligatorer som han lämnar i en uppfödningsanläggning. Där kläcks äggen och djuren får växa till sig innan Colato skjuter ihjäl dem och säljer skinnet till tillverkare av exklusiva väskor, skor och klockremmar.
Colato gör ett lite tystlåtet, vaksamt intryck, för – som han säger – ”Du kan ju vara en elak journalist.”
När han berättar om medlemmarna i sin organisation säger han:
– Polisen känner till allas våra identiteter.
Just detta berättar han för oss några veckor senare, på väg till en minneslund i centrala Milano, där 960 före detta fascister ligger begravda. De stupade eller avrättades under andra världskriget. Många av dem efter att kriget var över.
– Utan rättegång eller dom. Bara för att de kämpade på fel sida, poängterar Colato.
Colatos organisation hedrar dem genom att sköta om deras gravar en gång i månaden. Skrubba gravstenar, rensa ogräs.
– För oss är de hjältar och martyrer, säger han och fortsätter:
– Det låter kanske konstigt när jag säger det, men de är våra förebilder. I synnerhet vad gäller mod, hängivenhet och offervilja. De visste exakt vad som skulle drabba dem, ändå fortsatte de att kämpa. De fortsatte tro på sina idéer, till och med gå i döden för dem. Många skulle tänka: ”Jag ger upp. Jag lämnar min övertygelse”. Men de gjorde inte det. De fortsatte. De var lojala mot flaggan och fosterlandet.
Hans organisation tar emot mat som de delar ut till fattiga italienare. Om en gammal italiensk kvinna behöver hjälp med en kran, ordnar Colato en rörmokare. Colatos engagemang grundar sig i hans kärlek till fosterlandet och motstånd till invandring.
– Alla håller inte med om våra idéer, men allt fler går över på vår sida. Vi beskylls för att vara rasister, men som det är nu är alla förlorare. Immigranter som förlorar sin identitet och förblir fattiga för all framtid i Italien. Men även italienare, som förlorar sina jobb och sitt kulturella arv.
På torget i den lilla byn Predappio vid foten av en fjällkedja längs Italiens östkust, har hundratals fascister samlats. Runt om ligger småbutiker på rad som saluför rödvin med Mussolini och Adolf Hitler på etiketterna, kortlekar med hakkors och pins med bokstäverna SS.
Män, kvinnor och barn börjar gå längs en smal, snirklig väg, uppför, uppför, mot Benito Mussolinis gravkammare. Han är en hjälte inristad i deras hjärtan. Flera av männen är klädda i svarta uniformer, och bär militära baretter på huvudet. I händerna bär de stora fanor med slagord och symboler. Efter dem följer en orkester och två kvinnor som bär på en krans. Medan tåget sakta rör sig uppför kullarna, går familjer ut i sina fruktträdgårdar och vinkar till dem. Detta är något de ser ofta. Fyra gånger om året samlas fascister från hela Europa i den här byn.
Den här dagen i slutet av september samlas de för att markera ”Marschen mot Rom” – de italienska fascisternas benämning på den italienska statskuppen 1922, då Benito Mussolini tog makten, och tre år senare förklarade Italien som diktatur.
Framför Mussolinis gravkammare är det så packat med folk att merparten inte kommer in.
Istället tar de selfies av sig själva, några med armen utsträckt i luften.
Några börjar ropa: ”Il Duce! Il Duce!”
Experten: ”Ett låggradigt gatukrig”
Diktatorn Mussolini dyrkas idag i en utsträckning som inte har skådats sedan hans död.
Antalet anhängare har ökat stadigt sedan mitten av 1990-talet, då Silvio Berlusconi blev statsminister.
– En i det närmaste auktoritär historiebild präglar fortfarande flera sydeuropeiska länder, som Grekland och Spanien, men kanske allra mest Italien. Man finner spår av den i olika institutioner, inom familjer, och inte minst i form av en rad nyfascistiska grupper och organisationer, säger doktoranden Jacob Ravndal, som forskar på högerextremt våld och terror vid Universitetet i Oslo.
2013 utlöste Berlusconi en flod av reaktioner från vänstern och från judiska organisationer, när han under en minneshögtid för förintelsens offer sa att ”raslagarna var Mussolinis största misstag, men han gjorde samtidigt många bra saker på andra områden.”
Berlusconi sa också att ”Italien bär inte lika stort ansvar som Tyskland”.
– En rad unga aktivister på yttersta högerkanten är idag utpräglade nyfascister som anser att det här är precis vad landet behöver, säger Jacob Ravndal.
Han påpekar att italienarnas avsaknad av tillit till det politiska systemet kombinerat med ekonomiska påfrestningar kan ha bidragit till att många söker sig till de politiska ytterligheterna.
– Italien utsattes för omfattande våld och terror från både högern och vänstern under de så kallade blyåren på 1970- och 80-talet. Dessa konfliktlinjer från kalla krigets dagar har fortfarande inte försvunnit helt, och det pågår idag ett låggradigt gatukrig mellan aktivister från båda sidor, säger Ravndal.