Nazistfamiljen

– Vi ristade in hakkorset med kniv i pannan på en muslim.
Ingen av de vi möter i Europa framstår som mer extrem än Evgenij Stojka, 31, från Ukraina – en gigantisk man.
– Efteråt slängde vi ner honom i en brunn, men han överlevde. Jag var stolt den dagen, för vi satte honom på plats.
Tänker du inte att det var väldigt fel?
– Jag grät definitivt inte.
För att han är muslim?

– Jag hatar inte muslimer. När jag ser en muslim blir jag snarare äcklad.

I vardagsrummet sitter hustrun Elena och lyssnar. Båda kallar sig nazister. För fem år sedan, sent en kväll medan de väntade på en buss i Kiev, sa Evgenij för första gången till henne: “Jag älskar dig.”
Inom sig tänkte hon: “Äntligen! Då vågar jag säga jag älskar dig också”.
Hon lägger en bit kaka på en tallrik med något inbränt i porslinet. Det ser ut som små, svarta streck. Först när vi tittar närmare ser vi: Ett hakkors.
Samma symbol finns på kaffekoppen.
Ut ur ett barnrum springer deras fyra år gamla dotter, utklädd till prinsessa.
Evgenij vaggar fram mot henne. Han är stor och stark. Något som underlättat för honom att få jobb som säkerhetsvakt till en förmögen affärsman.
Evgenij drar en haklapp över dotterns huvud. På den står “Blood & Honour” – en brittisk, nynazistisk organisation med förgreningar över hela världen.

Fönstren i vardagsrummet är fördragna med gardiner. I de flesta rum hänger en naken glödlampa. Köket saknar ugn och inredning. Kartonger i hallen. Utanför höghusen i betong tjugo minuter från centrala Kiev, står två utbrända bilvrak.
Dagen före tog Evgenij med oss till en gård i skogen, med uppställda stridsvagnar och kanoner, och statyer av ryska soldater. Här kämpade ryssarna mot tyskarna under andra världskriget.
– Jag hade önskat att nazisterna vann och naziideologin infördes. Den är bättre än kommunismen, sa han när han gick förbi en skyttegrav.

Intresset för Adolf Hitler fick han i skolan. 14 år gammal rakade han huvudet och gick med i skinhead-rörelsen. Fem år senare blev hans syster dödad i en trafikolycka av en jude, och det “gjorde det tydligt för mig att judarna är ett problem”.
När han studerade vid universitetet träffade han för första gången muslimer och färgade, som han tyckte betedde sig som om “de ägde mitt land”.
Vid en tidpunkt började Evgenij träffa fotbollshuliganer och andra skinheads på Kievplatsen regelbundet en gång i veckan. Därifrån gick de godtyckligt runt i staden “och såg vi en invandrare måste vi ta honom”. Det spelade ingen roll om det var muslimer, kineser, vänsterradikala eller judar.
Han kallar dem för “kackerlackor”.
Det synsättet förändrades inte när han blev sängliggande i tre månader efter en ryggoperation. Han hade precis träffat Elena som kom hem till honom varje dag: ”Hon lagade mat till mig och tog hand om mig.”
– En dag visade jag henne en nazifilm. Det var en muslimsk man som fick stryk. Jag var osäker på hur hon såg på saken. Vi hade aldrig pratat om det. Om hon hade tagit avstånd från det, hade det inte funnits någon framtid för oss.
Han ser på Elena:
– Det är så viktigt för mig.
Vi frågar om hon delar hans syn på judar och muslimer:
– Som hans fru vill jag inte bråka med honom eller vara osams, så ja, jag delar hans åsikter.
– Får du lov att säga något annat?
– Skilsmässa! avbryter Evgenij.
Elena ser leende på oss:
– För andra kan han framstå som en “killing machine”, men för mig är han bara en “soft teddy bear”.

Evgenij pratar enbart när han får frågor. Vid ett tillfälle under intervjun säger han att han önskar att han hade bättre självförtroende. Han tar fram mobilen och visar oss en av filmerna han visade henne.
– Jag känner mig stolt när jag ser vita slåss.
Är det inte hemskt att se människor misshandlas?
– Det är mycket värre att se svarta slå vita.
Han reser sig, går förbi en PC där det ligger tre knivar. I nästa stund håller han upp en bok skriven av den norske mördaren och kyrkobrännaren Varg Vikernes, även känd som Greven.
– Jag blev nyfiken på skandinavisk mytologi och de gamla vikingagudarna, säger han.
Hela hans kropp är täckt av runskrift. I present gav han sin fru en tatueringsmaskin. Sedan gjorde hon en tatuering på hans lår.
– Vill ni se min allra första?
Han lutar sig mot oss, lägger två fingrar på underläppen, drar den nedåt.
Det var en present från en väninna på hans 19-årsdag.
– Det symboliserade mina åsikter. Jag gjorde den för min egen skull. Inte för någon annan.
På insidan av underläppen, inristat i huden: ännu ett hakkors.