Nordens farligaste
Under ett års tid har vi följt Nordens största och mest militanta högerextrema organisation från insidan.
– Vad fan, varför är folk rädda för vapen?
Pär Öberg är elektriker, men först och främst en av de viktigaste strategerna i Nordiska motståndsrörelsen. De själva kallar sig nationalister. Sedan september i fjol har VG gjort flera intervjuer med organisationens ledare.
För inte så längesedan reste NRK till Dalarna i Sverige för att tala med Öberg om vapentillslag och vapenträning inom rörelsen. Innan intervjun kunde börja, ropade Öberg: ”Ni kan dra åt helvete!” och gick.
Till oss säger Öberg, talesperson för Nordiska motståndsrörelsen:
– Folk får gärna ha vapen för min del. Det är bara naturligt att en nordisk man eller kvinna bär vapen. Det kan brukas till jakt eller till att försvara en bro eller sin familj mot ett fientligt angrepp, och det är något vi måste förbereda oss för i det fria Norden vi har idag.
Säkerhetstjänsten menar att det är bekymmersamt att personer med en våldsorienterad ideologi bär vapen?
– PST (norska motsvarigheten till Säpo, red. anm.) har ingen ingående kunskap om vår ideologi. Att kalla vår organisation för våldsam är helt enkelt inkorrekt. Tänk dig att en människas största intresse är jakt. Ska han fråntas sitt vapen på grund av hans politiska åsikter?
Nordiska motståndsrörelsen
Nordiska motståndsrörelsen grundades 1997 av bland andra Klas Lund – tidigare dömd för mord och bankrån.
Rörelsen beskrivs som en militant, revolutionär och högerextrem organisation som vill bilda en nordisk, nationalsocialistisk republik bestående av Sverige, Norge, Finland och Danmark.
Ledaren för rörelsens norska sektion är Haakon Forwald från Røyken.
Det är en sluten organisation, präglad av strikt hierarki och disciplin, som av nordiska säkerhetsmyndigheter betraktas som den farligaste högerextrema grupperingen i Norden idag.
Har flera gånger kopplats ihop med grovt våld, hatbrott, hets mot folkgrupper och brott mot vapenlagen.
Bildade den 5 september ifjol en parlamentarisk gren inom organisationens svenska avdelning.
Källor: Wikipedia, Expo, Dalarnas Tidningar.
Öberg hejdar sig.
– Jag vill tillägga en sak: Tänk dig på Utöya, om en massa människor där hade varit beväpnade … De hade ju skjutit ihjäl Anders Behring Breivik. Istället satt de bara där som sitting ducks hela bunten.
De flesta var ju barn?
– Barn och barn … Det var i huvudsak ungdomar.
– Har du själv tillgång till vapen?
– Sådana frågor kan jag inte svara på. Det finns saker vi säger som vi kan hamna i fängelse för. Även om vår organisation är laglig, övervakas både telefoner och e-post. Vi kan inte säga vad vi vill, trots att vi bara är vanliga familjefädrar som vill göra bra saker för vårt folk.
Är du själv beredd att ta någons liv?
– Självklart. Jag är ju jägare.
Enligt tidskriften Expo ser Nordiska Motståndsrörelsen sig själva som ”nazismens elitstyrka”. En undersökning bland 159 av de mest aktiva svenska medlemmarna visar att en fjärdedel av dem är dömda för våldsbrott eller brott mot vapenlagen – enbart under 2015, enligt Expo.
För tillfället sitter tre av deras medlemmar fängslade i Göteborg, misstänkta för att ligga bakom tre bombattentat. PST (norska motsvarigheten till Säpo, red. anm.) har sagt till NRK att det finns en risk att någon inspireras att utföra liknande handlingar i Norge.
– Eftersom organisationen fortsätter växa i Norge ökar sannolikheten för konfrontationer mellan personer som är knutna till organisationen och deras motståndare, säger terrorexperten Jacob Ravndal.
I oktober förra året dog en 28-årig man efter en demonstration i Helsingfors.
Som enda tidning följer VG Nordiska motståndsrörelsen från insidan under en demonstration i Stockholm, där över 600 aktivister marscherar längs gatorna med sköldar och flaggor, omgivna av polisen. Samtidigt kastar tusentals motdemonstranter stenar och bengaliska eldar mot dem.
Ovanför cirklar en polishelikopter.
Vi står nedanför en scen invid Stockholms slott, där aktivisterna, med utsträckta armar och knutna nävar, ropar taktfast: ”Heil segraren!”.
Därefter går de i samlad trupp, under poliseskort, mot Gamla Stans tunnelbanestation, medan de ropar: ”Nordisk revolution!”
Mitt i bland dem går en man i 30-årsåldern som inte gör mycket väsen av sig. Han är klädd i grön anorak och friluftsbyxor, som om han är på väg till skogen.
Detta är norske Haakon Forwald. Tidigare ställföreträdande butikschef för en bokhandel utanför Asker. Idag ledare för rörelsens norska gren.
Som tonåring spelade han bas i Black Metal-bandet Dispril som gav ut en platta med ett omslag inspirerat av nationalismen och andra världskriget.
– Det blev skandal, vilket väckte en del frågor hos mig: Afroamerikanerna kan rappa om knark och våldtäkter, och det är helt okej så länge det kommer från dem. Detta förhärligande av det depraverade är liksom en del av deras identitet, medan allt jag upplevde som hälsosamt och positivt slogs ner med kraft. Varför var det så?
Haakon Forwald fortsätter:
– Det väckte min nyfikenhet och kanske också min medvetenhet. På den tiden hade jag ingen genomtänkt ideologi. Det var bara en massa tankar. Men när jag till slut hittade motståndsrörelsen på nätet, var det bara: ”Ja! Det är så jag alltid har tänkt”.
Forwald blev rörelsens första norska medlem. Inom loppet av sex år har han byggt upp fem olika sektioner av norska nationalsocialister från söder till norr i Norge. Särskilt i södra Norge har man registrerat en ökad mobilisering under det senaste året, enligt terrorforskaren Jacob Ravndal.
– De har gått från att sätta upp klistermärken i hemlighet till att genomföra aktioner offentligt. Att de visar sina ansikten är något nytt, säger han.
I baksätet i en bil, dagen efter demonstrationen i Stockholm, berättar Forwald om rörelsens intåg i Norge.
– I många år var den nationalistiska rörelsen bara en subkultur, med stort fokus på alkohol och musik. Det har skett en radikal förändring, menar han.
– Vi verkar professionellt i sociala medier. Vi har en struktur och hierarki. Vi är organiserade och effektiva. Detta är något Norge aldrig tidigare skådat. Åtminstone inte i modern tid.
Pär Öberg berättar att tillströmningen i Sverige tog fart efter flyktingströmmen 2015.
– Företagare ville bli medlemmar. Till och med politiker, och journalister som blivit av med jobbet. Nyligen ansökte en präst om medlemskap.
Han fortsätter:
– Vi har väldigt många äkta par och familjer inom rörelsen. Alla är fullständigt övertygade om att vi går mot ett paradigmskifte, att något stort kommer att hända under vår livstid. Att få vara med och arbeta för det, och samtidigt skriva historia, är stort.
Du menar en revolution eller inbördeskrig?
– … och ett nytt statsskick i Norden.
Forwald avbryter honom:
– Det låter kanske inte så trevligt, att drömma om ett inbördeskrig?
– Jag drömmer inte om ett inbördeskrig, utan om det nya, fria Norden. Men det kommer att bli smärtsamt.
Ni vill foga samman Norge, Sverige, Danmark och Island till en enda stat. Vill ni att det sker genom en väpnad revolution?
– Jag säger inte att vi vill starta en väpnad revolution. Då hade vi varit en terrororganisation. Men vi utesluter inga scenarier.
Vi kör på smala vägar förbi mörka skogar, mot Ludvika i Dalarna. Medan Öberg är pratsam och utåtriktad, lyssnar Forwald. Han är reserverad, nästan på sin vakt.
Enligt ert politiska manifest vill ni utvisa alla icke-etniska nordeuropéer från Sverige. Hur ska det gå till rent praktiskt?
– Så humant som möjligt, svarar Öberg och utvecklar:
– Vi ska förklara för de här människorna att de kommer att ha det bättre i sina egna, naturliga miljöer.
Och de som inte vill lyssna. Ska ni använda tvångsåtgärder mot dem?
– Om det krävs så måste man använda tvångsåtgärder. Det handlar om att beskydda vårt eget folk.
Vilken typ av tvångsåtgärder?
Öberg tystnar. Forwald säger att han inte vet. Vi frågar om han funderar på vapen. Han stirrar ut i luften.
– Teoretiskt … Ja.
Snart öppnar sig Ludvika framför oss, med höghus och villor, mitt i skogen i Dalarna. På ett övergångsställe i centrum har någon ristat in ett hakkors.
Hit har några av Sveriges mest högprofilerade högerextremister flyttat. Inom en radie av cirka fyra mil bor Emil Hagberg, Pär Sjögren, Haakon Forwald och Pär Öberg – ledargestalter inom Nordiska motståndsrörelsen.
Vi kör förbi rådhuset, där Per Öberg sitter som suppleant i kommunstyrelsen.
Den högerextrema pånyttfödelsen har blivit politiskt förankrad.
Till sommaren ska de arrangera sin första stora demonstration i en norsk stad, troligtvis på Sørlandet.
– Vi vill visa att vi är stora och finns överallt, säger Öberg.
Vi går in på en restaurang. De letar rätt på ett bord och nickar mot ett gäng som sitter längst in i lokalen. Männen höjer sina tatuerade armar till hälsning.
Öberg frågar servitören om maten innehåller mycket kolhydrater. Senare beställer han kaffe utan koffein, eftersom ”jag vill äta och leva så naturligt som möjligt”.
– Vi har en ganska mörk syn på världen. Vi tänker att den är ganska ond. Därför känns det bra att umgås med människor som har samma insikter och värderingar som jag. På så vis lever jag ett lyxliv. När jag lägger mig på kvällen är det med en skön känsla, för jag vet att jag gör något meningsfullt.
Öberg tittar upp.
– Förmodligen kunde jag levt ett annat liv med mer pengar om jag hade valt annorlunda, men är pengar lycka? Många lever i överflöd, med sport och sprit, i en sådan där Beverly Hills-bubbla. De äter lyckopiller för att orka kliva upp på morgonen, och går runt som levande döda. Låter det så trevligt? säger han och tillägger:
– Handen på hjärtat: Jag är lycklig. Jag lever ett lyckligt liv.
Vilken fråga är viktigast för Nordiska motståndsrörelsen?
– Folkets överlevnad. Det vill säga det nordiska folkets biologiska överlevnad.
Är det stor biologisk skillnad mellan skandinaver och andra?
– Ett folkslag som formats och slipats av väder och vind i 12 000 år … Självklart. Bara de starkaste hade kraften att föra generationerna vidare. De som inte klarade att planera inför vintern, att bunkra upp tillräckligt med mat och ved, de dog. Jämför det med att bo i ett afrikanskt land, där du bara kan sträcka ut armen och plocka en apelsin från trädet och ta dagen som den kommer. Klart att dessa två folkslag har utvecklats helt olika. Inte bara sett till hudfärgen, utan också mentaliteten. Därför är vi helt på det klara med att det finns rasskillnader.
Tänker du att Afrika är fullt av folk som ligger under träden och äter frukt?
– Ja.
Öberg ser på oss.
– Nej då. Det finns många stolta afrikaner, och det är inte människorna vi ser ned på. Vi vill inte utnyttja dem, eller åka till deras länder och stjäla deras naturtillgångar. Men på samma sätt som Greenpeace vill bevara alla arter i havet, vill vi bevara vårt folk, säger han.
Du har tidigare sagt att ”den nordiska rasen är av högst värde”, Forwald. Vad menar du med det?
– Jag sa att den var av högst värde för mig. På samma sätt som min egen familj är mer värd för mig än familjer jag inte känner. Eller att mina barn betyder mer för mig än andras barn. Det innebär ju inte att jag ogillar barn.
Du har tidigare sagt att du ”betraktar Adolf Hitler som en av det gångna årtusendets mest storartade människor. En krigare som kämpade för den ariska rasen och Europas framtid”.
– Det är inget fel med att säga det, avbryter Öberg och fortsätter:
–Vad är din fråga? Du bara radar upp en massa fakta! Det var egentligen inte jag som sa det, utan min fru.
Din fru sa att Hitler var en storartad människa!
– Vi gjorde en intervju tillsammans, och då sa hon det.
Är det okej för dig att hon tycker att Hitler var en storartad människa?
– Ja, så klart. Det är det vi tycker.
Det är ett väldigt kontroversiellt påstående?
– Det kan jag tänka mig. Men det är så vi ser det.
Han ser ut genom fönstret. Det har blivit kväll i Ludvika, intervjun är över. Öberg säger att han av princip nästan aldrig pratar med media.
– De förvränger sanningen och försöker avsiktligen försvåra livet för oss så mycket det bara går.
Han undrar om vi har hört historien om 28-årige Jimi Joonas Karttunen, som dog av hjärnblödning efter en demonstration i Helsingfors.
Efter att Karttunen hade blivit sparkad och slagit huvudet i asfalten, la Nordiska motståndsrörelsen ut en bild på honom på hemsidan, med texten: ”På grund av svordomar, skrik och hot blev en av våra aktivister tvungen att skyndsamt sätta in disciplinära åtgärder.
Öberg menar att händelsen återgavs felaktigt.
– Tidningarna kallade det för mord, men han dog faktiskt i sitt eget hem. Han kom fram till en av våra aktivister och spottade och ville slåss. Jag vet inte om han blev sparkad eller knuffad, men han ramlade i backen och slog huvudet så illa att han fick tas till sjukhuset. Några dagar senare dog han. Ingen vet varför, men det var bara en tragisk olycka.
I ett uttalande beklagar du att du behövde disciplinera honom?
– Det är väl inget fel i att skriva det? säger Forwald.
Det är väl inte okej, eftersom att han dog?
– Det kan du säga, men det var aldrig avsikten.
Strax före nyår dömdes en av rörelsens ledare till två års fängelse för grovt våld.
Öberg lägger ihop händerna på bordet.
– Om du ser det utifrån vår synvinkel: Han kunde lika gärna ha kommit fram till våra aktivister och kastat en tegelsten eller dragit kniv. Vi måste kunna försvara oss.
Experten: ”Visar sig offentligt”
Nordiska motståndsrörelsen mobiliserar sig i Norge eftersom det förväntas av dem från den svenska ledningens håll, menar Jacob Ravndal.
– Organisationens norska medlemmar är inte längre anonyma, utan visar sig offentligt. Detta är något nytt, säger Ravndal, som jobbar vid norska Forsvarets forskningsinstitutt, och även knuten till Senter for ekstremismeforskning, C-REX, vid Universitetet i Oslo.
Under Pride-paraden i Kristiansand i augusti stod medlemmar från Nordiska motståndsrörelsen bredvid på trottoaren, iförda tröjor med organisationens logga, och fotograferade deltagarna.
Efter en sammankomst i Telemark i september publicerades bilder av norrmän på organisationens egen hemsida.
– Jag tror att organisationens svenska ledning känner att de har ett uppsving nu, en känsla av att de är på väg att bryta igenom. Därför vill de visa sig mer, även i Norge, säger Ravndal.
I Sverige har organisationen växt sakta men säkert de senaste åren.
– De startade som ett löst organiserat nätverk under mitten av 90-talet, och skapade successivt en struktur och en effektiv organisation, säger Ravndal.
På 90-talet bestod rörelsen av många små löst organiserade grupper – flera av dem våldsbejakande. Bland annat utfördes flera bankrån inspirerade av amerikanska högerextremister, som skulle finansiera en framtida terroraktion.
– Nordiska motståndsrörelsen lyckades samla många av dessa små, militanta grupper under en fana. Fokus ligger inte längre på att väcka terror, utan man tänker mycket mer långsiktigt. Först och främst genom att föra ut propaganda som ska förbereda dem själva och folket på det annalkande kriget.
– Sverige har haft fler aktivister, men också skickligare ledare. Det har varit enklare att rekrytera nya medlemmar i Sverige, säger Ravndal.