Norge, mitt Norge
Motståndarna kallar henne ”Anna den ohyggliga”.
Islamkritikern Anna Bråten säger att hon är villig att dö – för sitt land.
Anna Bråtens dotter framstår på många sätt som en vanlig norsk tjej. Uppvuxen i norska Askim. Utbildad inom marknadsföring. Jobbar i servicebranschen. Många vänner.
När Margarita Bråten, 28, organiserade sitt livs första demonstration, gick många av landets mest framträdande nazister i ledet tillsammans med henne, för att stötta statsrådet Sylvi Listhaug. En av dem har kopplingar till Nordens största och farligaste högerextrema organisation: Nordiska motståndsrörelsen.
Dagen före hade Margaritas mamma tänkt: “Kommer hon att förlora jobbet? Förstår hon att detta kan förändra hennes liv för alltid?”
Samtidigt var mamman stolt. Hon och Margarita har pratat om att det de gör är så viktigt att de är beredda att gå i döden för det.
– Om någon vill spränga en bomb för att vi säger vår mening, så får de väl göra det.
I Margaritas vardagsrum står ett akvarium där kampfisken Baby Blue simmar runt.
Margarita älskar alla djur.
– Jag gråter bara jag ser en haltande katt på film, säger hon.
Rösten är ljus och vänlig.
– Jag känner inga nazister, men jag delar åsikter med många av dem.
Hon säger att hon tar avstånd från all nazistisk ideologi.
Hur vill du definiera dig själv?
– Som nationalist. Jag vill vara en person som för unga människors talan och samtidigt inspirera dem. Jag vill vara en förebild.
Det är våren 2016. Under nästan ett år ska vi följa henne, för att bättre kunna förstå hur det kommer sig att unga människor dras till den yttersta högern. Är det av kärlek till Norge? Ett sökande efter mening? En form av besatthet?
Margarita Bråten skiljer sig från alla andra du möter i islamkritiska kretsar i Norge. Du tror att du känner till deras sort: Bittra, ensamma, trångsynta män. Grått hår och rulltobak.
Margarita är glad och entusiastisk som ett butiksbiträde. Hon skrattar ofta.
Tor Bach, tidigare redaktör för nättidningen Vepsen (Getingen) som bevakar högerextremister, lyssnar när hon representerar Stoppa islamiseringen av Norge (SIAN) på Furuhuset i Oslo.
Hon står på torget på en liten scen. Tunn om axlarna, nästan skör, ler hon mot publiken som står samlad med ryggarna vända mot henne.
Medan hon talar om islam, flyktingpolitik, terrorism och ett Europa på väg mot kollaps, har hon guldkupolen på Norges största moské rakt framför sig.
Anna Bråten viftar med två norska flaggor under demontrationen.
Medan Margarita talar inför åhörarna som samlats på Furuset torg i Oslo, klär sig en annan SIAN-medlem i burka för att väcka reaktioner.
Motdemonstranterna ropar ”Kampen fortsätter, nazismen ska krossas” när Margarita och Anna Bråten står på scenen.
Tor Bach menar att det hon säger påminner om tonläget på “otäcka nätsidor som drivs av högerextremister eller amerikanska miliser som viftar med vapen”.
– Jag ser en ung tjej, som kanske spelar på att hon är en ung tjej, samtidigt som hon säger tämligen hätska saker, säger han.
– Det hon ger uttryck för är mörkare och farligare än att vara kritisk till invandring. Hon för en krigsretorik, fortsätter han.
– Jag tror inte att hon kommer gå ut och spränga bomber, men om budskapet når människor som är mottagliga för just den typen av våldsfantasier, är det fruktansvärt.
SIAN:s ledare, Stig Andersen, är glad över att Margarita hör till dem.
– Hon är ung, väldigt medveten och bra på att föra fram vårt budskap utan att uttrycka sig oförskämt.
SIAN
Grundades ursprungligen under namnet ”Aktionskommittén mot böneutrop” våren 2000, men ändrade namn till SIAN 2008 under den före detta publicisten Arne Tumyrs ledning.
I år aviserar rörelsen fler sammankomster och arrangemang än på länge. De är emot byggandet av moskéer i Norge och emot ökad invandring av anhängare till islam.
SIAN är inte knutet till något politiskt parti och är helt finansierat av medlemsavgifter och donationer från privatpersoner.
Som barn drömde Margarita om att bli flamencodansös. Ovanför sovrumsdörren hänger ett fotografi av mamma och pappa som uppträder på en scen med piano och gitarr. Emellanåt fick den då fem år gamla Margarita sjunga avslutningsnumret.
– Jag älskade att få uppmärksamhet, jag älskade att sjunga. Det föll sig helt naturligt. Idag är jag mer reserverad.
På ena väggen, ovanför ett elpiano, hänger skyltar med budskap som: ”Be inspired” och ”Believe in miracles”.
Sovrummet är pyntat med hjärtan, rosor och symboler för sådant hon längtar efter i livet. En av de sakerna är en pojkvän ”som jag kan lita på, och som är attraktiv och delar mina politiska intressen, och vill leva utan barn”.
Hon har bestämt sig för att inte skaffa några. Ett av skälen är att “framtiden är för osäker”.
För nästan två år sedan var hon och mamman med om något som påverkade dem båda. Mamma Anna Bråten, 55, berättar:
– Jag höll på att bli våldtagen i trappan här nere. Har du varit med om att en invandrare i 20-årsåldern tycker att en gammal kärring som lommar hem en fredagskväll, ordentligt påpälsad i jacka och byxor, är tilldragande … Det var då jag kände att jag måste göra något. Jag hade bara varit på gatuköket runt hörnet när han kom efter mig. Han frågade om jag hade eld. Det fick han och sa tack. Jag vände mig om och gick mot trappan, och då hoppade han plötsligt på mig. “Jag ska fan knulla dig!” skrek han. Jag slog till honom med armbågen, burgaren och väskan for iväg, och jag skrek som en gris. Efteråt sökte jag på nätet för att ta reda på vad jag kunde göra för att stoppa den här snedvridna kvinnosynen, och då dök SIAN upp. Jag anmälde både mig själv, Margarita, mina systrar och you name it, för nu skulle vi ut och slåss på barrikaderna.”
Ett halvår senare ser Margarita flyktingarna komma till Europa i små båtar i nyhetssändningarna på tv.
Medan många tänker: “Vi måste hjälpa dem”, läser Margarita om människosmugglare och EU-migranter. Och hon tänker: “Inser vi konsekvenserna? Det här är bara början. Flyktingströmmen kommer inte ta slut. Det kommer bara att fortsätta och fortsätta.”
Hon tittar på dokumentärer om islam och läser på nätsajter om kvinnoförtryckande hederskulturer. På kvällsnyheterna ser hon ett reportage från Göteborg, där bilar sätts i brand i områden dit polisen inte vågar sig in. Det skrämmer henne på ett sätt hon aldrig tidigare upplevt: “Kan det sprida sig hit? Det är bara en bilresa bort och det finns ingen gränskontroll.”
Margarita beskriver sig som en nyfiken och impulsiv person, vilket får henne att leta upp islamkritiska grupper på Facebook med namn som “Fosterlandet främst”, “Allt för Norge – vårt fosterland” och “Folksjälen”. Hon sympatiserar med deras åsikter.
En dag när vi besöker henne visar hon oss en kritisk film om Arbeiderpartiet som hon själv har gjort. Den har visats över 10 000 gånger på nätet.
Det nyvunna politiska engagemanget fyller hennes liv med mening.
– Plötsligt fanns det något större än mig själv som lockade och var värt att kämpa för, säger hon.
Vi går på kafé. På vägen dit pekar Margarita på gator och hus. Hon säger att hon tycker om staden, men att den har förändrats på samma sätt som resten av Norge.
– Jag är rädd att det måste till några bombattentat och en terrorattack för att folk i Norge ska inse att vi behöver en mycket hårdare gränskontroll.
Hon fruktar att kriminella ska ta sig in i landet med vapen. På sista tiden har hon läst om domedagsprofetiorna i Bibeln.
– Jag är inte kristen eller troende, men nästan allt som står i Bibeln har slagit in. Jag känner verkligen att vi närmar oss domedagen. Att världen håller på att förändras för alltid.
Hon tystnar.
– Om det sker till följd av ett inbördeskrig, en atombomb, en miljökatastrof eller en meteorit från yttre rymden, vet jag inte.
På nätet läser hon om New World Order. “Den nya världsordningen” har lagt fram en konspirationsteori om att en hemlig maktelit planerar att ta över hela världen.
– Jag tänker mer och mer att den här flyktingkrisen är förutbestämd. Den är faktiskt förutbestämd.
När Tore Bjørgo, expert på högerextremism, får höra det, säger han att den tesen är starkt förankrad hos bland annat amerikanska högerextremister.
– De har en föreställning om den annalkande katastrofen, den yttersta dagen. Ett slags Harmageddon. Till exempel ett inbördeskrig eller en revolution, säger han.
Före sommarsemestern för ett år sedan träffar vi Margarita utanför Oslo centralstation. Det är bara några minuter tills hon och en väninna ska leda sin andra demonstration med mottot ”Stäng gränsen”. Målsättningen är ett norskt utträde ur Schengen och EES, och införande av permanenta gränskontroller.
Hennes mamma och moster är med. I kretsen står även ledaren för Odins soldater och en veteran i Norges högerextrema kretsar: Ronny Baardsen.
Bak på huvtröjan har han låtit trycka en bild av ett AG3 maskingevär och texten: “Defend Norway”. På Facebook har han skrivit: “Jag tror inte på att sex miljoner judar gasades.”
Det lilla följet börjar gå uppåt Karl Johan under polisskydd, samtidigt som motdemonstranterna skanderar: “Inga nazister på våra gator”.
De har knappt börjat gå förrän en ung man bryter sig ut ur folkmassan och stormar fram mot Margarita. Han vevar med armarna och skriker, det ser ut som att han kommer slå ner henne.
– Hans ögon var helt kalla, säger Margarita.
Precis innan mannen hinner fram vräker sig en polis emellan. Fler poliser rusar till och trycker upp honom mot en vägg.
När Margarita står framför Stortinget och håller ett kort anförande inför samma 30, 40 personer som gick i demonstrationståget, drabbas hon för första gången av tvivel: “Är det värt det?”
En del får anstränga sig för att kunna höra vad hon säger genom allt oväsen från motdemonstranterna, trots att hon talar i megafon.
Dagarna efter resonerar hon:
– Om världen ändå kommer gå åt helvete, borde jag kanske passa på och njuta lite? Jag har länge valt att vara singel för att kunna fokusera till hundratio procent på det politiska arbetet. Kanske ska jag börja leva lite mer?”
Veckorna går, hösten kommer. När hon vaknar en dag i början av november har hon har flera obesvarade samtal på mobilen. Det är hennes mamma, Anna, som i nästa stund frågar:
– Vill du veta vad som har hänt?
Hon låter upprymd.
– Trump har blivit president!
De bestämmer sig för att fira. Det gör de i mammans lägenhet i Askim, medan tv:n står på i vardagsrummet, under dagen för vårt besök.
Mamman är nu en av SIAN:s viktigaste debattörer. Hon ser på sin dotter:
– Jag brukar säga att tillsammans är vi väldigt bra. Du är min motpol. Jag har varit jätterädd för att jag skulle …
– Påverka mig?
– Att jag skulle hjärntvätta dig. Styra dina åsikter.
– Idag förstår du att engagemanget är mitt eget.
– Jag är väldigt stolt. Du offrar ditt namn, ditt ansikte. Hela dig. Du har en mycket mjukare framtoning än jag som har vassare kanter. Jag är trotsig, frispråkig. Jag har haft PST (Norska säkerhetstjänsten) vid dörren, för att ta ett exempel. Och jag väntade på dem. Det sa jag till dem också: “Er har jag väntat på. Kom in.” Det var en väldigt trevlig man och kvinna. Det gällde ett uttryck jag hade använt långt innan jag började skriva på Facebook, jag säger så när någon retar mig: “Du förtjänar en Palme om du inte skärper dig i skallen”.
Hon knäpper med fingrarna.
– Där och då gick jag över en gräns.
Vad innebär det att förtjäna en Palme?
– Bom!
Det betyder att bli skjuten, som den förre svenske statsministern Olof Palme.
– De kom för att kolla om jag var ett reellt hot, och det kändes väldigt bra, för jag har alltid varit nyfiken på dem. Men jag sa: “Det finns många grupper där ute. Ni måste börja nysta i rätt ände om ni vill komma åt extremismen. För vi är ett väldigt stort gäng. De flesta av oss är helt ofarliga, men vi är rädda. Rädda för vad som kommer att hända med vårt land”.
I början av den här månaden träffar vi henne på en gård i Jevnaker, på en liten höjd omgiven av fält och skog. Här bor hennes nya kärlek, Lars Thorsen, 51, som hon träffat genom SIAN efter att vi talade med henne sist. Thorsen sitter i styrelsen och är en av organisationens viktigaste strateger.
De håller om varandra i soffan. På väggen ovanför hänger två antika gevär och en tavla med Muhammed-karikatyren, Jyllands-Postens Kurt Westergaards kontroversiella teckning. Skämtsamt menat, antagligen, eller som en provokation.
– Att provocera är min metod. Jag kallar det för att väcka de döda till liv, säger Anna.
– Mina fiender kallar mig Anna den ohyggliga. Jag svarar: ”Det stämmer, jag är ohygglig. För jag säger sanningen, och sanningen är ohygglig. Då syftar jag på elefanten i rummet: Islam.
– Vi behöver någon som driver på. Jag vill vara den som törs sätta ord på det som ingen annan vågar.
Medan Lars går ut för att utfodra hönsen, dukar Anna fram kaffe.
– Folk ser mig som en gaphals. Ska jag vara ärlig så är jag en helt vanlig människa. Jag är inte bitter. Jag är ingen drama queen, inte materialistisk. Jag har jobbat som musiker, som fastighetsmäklare och jag har drivit ett eget bemanningsföretag. Som jag säger till Lars: ”Jag är ett jävligt gott parti, så varför är jag inte gift?” Sedan skrattar vi.
Lars kommer tillbaka och har något han vill säga om Anna:
– Om du bara ser ett klipp på YouTube med Anna den ohyggliga, så kommer du tänka att hon är väldigt speciell. Men det klappar ett varmt hjärta där inne. Hon har ett fantastiskt intellekt som gör att hon har förmågan att formulera djupa tankar och reflektioner.
Några veckor tidigare bestämde sig Margarita för att sluta vara aktiv i SIAN. Hon hade funderat över det länge: ”Ska jag fortsätta på egen hand eller gå in i politiken?”
Över telefon berättar hon:
– Jag ville förändra saker, men för mig var politiken okänd terräng.
Genom SIAN blev hon stämplad som ”rasist” och ”högerextrem”. Även om hon menar att det inte stämmer, är det inget som tynger henne.
– Jag är en ung kvinna med livet framför mig.
Nu vill hon istället jobba med samma frågor genom partiet Demokraterna, där hon är invald som ersättare i partiets styrelse.
– Där kan jag jobba för saker, inte bara emot. Det går inte att skapa förändring enbart med demonstrationer. Genom politiken kan jag på allvar förändra Norge.
Demokraternas partiledare, Makvan Kasheikal, säger till oss att han hoppas Østfold Fylkeslag (ung. län i Norge) sätter Margarita som första namn på listan över kandidater till Stortingsvalet.
Mamma Anna kommer fortsätta förändringsarbetet genom att hålla tal på offentliga SIAN-möten i Oslo, Larvik, Drammen och Brumunddal under våren och sommaren. Till hösten ska SIAN för första gången delta i Arendalsveckan, dit alla stora partier i Norge kommer.
– Det blåser nya vindar, säger Anna.
I vardagsrummet i Jevnaker berättar hon:
– Min övertygelse har vuxit sig starkare och starkare, och jag kommer aldrig att ge mig.
– Folk säger till mig att jag inte kan förändra världen. Att livet måste gå vidare och att samhällskulturen är i ständig förändring.
Hon ler en smula.
– Jag är inte så säker på det, för islam har inte utvecklats på 1400 år. Det är också samhällskultur, får jag höra. I min mening är det en dödskult.