Den svenske yrkeskrigaren

Kriget förvandlade den svenske prickskytten Mikael Skillt, 40, till en robot. Idag är han rädd att han ska döda någon av misstag.

– Jag minns att jag sköt en man i pitten.
I två timmar har den svenske utlandssoldaten och prickskytten Mikael Skillt pratat om åren i Ku Klux Klan och tiden som nazist i Svenska motståndsrörelsen. Strax innan han lämnar restaurangen i Kiev för att gå hem till sin gravida hustru, berättar han om det som hände i östra Ukraina.
– Jag såg den ryske soldaten genom kikarsiktet och sköt. “Herregud”, tänkte jag. “Å, fy fan.” Det var på så långt avstånd att jag inte kunde höra hans skrik, men jag såg i kikarsiktet att han hade fruktansvärda smärtor. Jag tror att han drabbades av någon sorts chock. Min assistent blev superstressad. Det är trots allt han som ansvarar för att mäta avstånd och vindriktning. Han ropade till mig, på randen till sammanbrott: “Ladda om!” Då lyfte jag geväret på nytt och tänkte: “Vi måste slutföra det här på rätt sätt.” Men då sköt jag honom i låret.

Att lyssna på Skillt är som att läsa en actionbok: Dramatiskt och detaljrikt, samtidigt som tonläget är vänligt och förtroligt, så vi vet inte om han är ledsen eller glad över det som hände.
Denna förmåga att bjuda på sig själv har gjort honom till ett slags posterboy och kändis i Kiev. Tusentals följer honom på Twitter. Newsweek och BBC har intervjuat honom. I filmklipp på YouTube figurerar Skillt som ”The Swedish Nazi-sniper”.
Hans ansikte är lite rundare än när han låg ute i fält. Håret är fortfarande blont och kortklippt.
– Jag har försökt förklara det här för min fru: Jag är på det klara med att jag kan döda en man utan att det rör mig i ryggen. Men samtidigt gör den insikten mig jävligt rädd. Varje dag. Ända sedan augusti 2015, när jag var vid fronten för sista gången, har jag varit rädd. Rädd för att jag ska hamna i en situation där jag tappar kontrollen, går över till autopilot och dödar någon.
Han pausar för ovanlighets skull.
– När jag kommit hem från kriget var jag ute och åt middag med min fru på en trevlig restaurang och allt kändes bra. Plötsligt fick jag syn på ett fyllo ute på gatan som misshandlade sin hund. Och då bara … bom!
Han knäpper med fingrarna.
– Jag flyger ur stolen, tar köttkniven som ligger bredvid tallriken och rusar mot dörren. Det enda som stoppar mig från att mörda är att jag känner hur någon vrider om mitt öra, så hårt att det knastrar. ”Mikael, Mikael! För helvete, Mikael.” Det var min fru.
Han skakar på huvudet.
– Usch.
Varför tog du med dig kniven ut?
– Jag har ingen aning. Jag tänkte inte över huvudtaget.

Den 28 februari 2014 köpte den före detta byggarbetaren en enkelbiljett till Ukraina, för att bli utlandssoldat i den beryktade Azovbataljonen. En paramilitär gruppering bestående av frivilligsoldater – många av dem nationalister, högerextremister och nynazister.
Enligt Skillt stred han tillsammans med sju svenskar och en norrman. De reste till det allra östligaste Ukraina, där ryska separatister väntade på dem.
10 000 soldater från bägge sidor har dödats i konflikten fram till nu. 20 av dem har Skillt tagit livet av med sitt eget gevär, har han sagt till tidningen Expressen.
Han for iväg för att strida med sina ideologiska bröder. Dessutom tänkte han: ”Om ryssarna tar Ukraina, tar de Finland därpå. Och sedan är det bara ett stenkast till Stockholm.
Men framför allt reste han på grund av att nästan ingenting han har tagit sig för har uppfattats som särskilt genomtänkt av folk i hans omgivning.
19 år gammal lämnade han sambo och jobb och satte sig på ett flyg till Fort Lauderdale i Florida för att gå med i Ku Klux Klan. Därifrån flög han till Chicago, där ”en stor, fet jävel till man väntade på mig. Minst 160 kilo. Tatuerade armar.”
De körde fyra timmar genom ödemarken, mellan majsåkrar, tills vägen tog slut vid en bom. Det var mörkt. I ett vakttorn skymtade Skillt en man med ett maskingevär, en Kalasjnikov. Bildörren öppnades.
”Jag blev utslängd med huvudet före, nertryckt i marken och omedelbart kroppsvisiterad och korsförhörd. Min enda tanke var: ”Här tar livet slut, på en majsåker i ingenmansland.”
Han blev kvar i sex år. Inte i USA under hela tiden, men som medlem av världens kanske mest kända rasistiska organisation med ett ariskt herravälde som mål.

I Sverige byggde Skillt upp European White Knights, som skulle representera Ku Klux Klan i Skandinavien, men Skillt ville vidare.
25 år gammal rekryterades han som medlem till Nordiska motståndsrörelsen – Nordens största nynazistiska organisation, med förgreningar i Norge, Finland och Danmark.
En kusins bekant var medlem och ville få honom med sig.
– Hemma i Sundsvall hade jag rykte om mig att vara en riktig slagskämpe, säger han.
En servitör kommer fram till bordet. På flytande ryska beställer Skillt te.
– Jag slogs inte särskilt mycket, men jag slogs ganska våldsamt. Jag var en så kallad bulldozer.
Vad innebär det?
– Jag var bra på att skada folk. Det är inget jag är stolt över, men jag har alltid varit ganska bra på det. Det handlar inte så mycket om fysik, mer om det mentala. Jag är alltid fullständigt lugn. Även i strid.
Ett snabbt leende far över honom.
– Folk som säger att de inte blir rädda när det regnar kulor från himlen är lögnare av bibliska dimensioner. Men jag blir i stort sett aldrig orolig, berättar han.
Efter ett år i motståndsrörelsen blev han vice ordförande för region Norrland. Med organisationens ledning diskuterade han etnisk rensning och väpnad revolution. ”Vi hade långt framskridna planer”. Till folk runtomkring sa han att han hatar judar.

De första intervjuerna han gav i Ukraina handlade om kampen för ett vitt Europa. Han bad om att få skicka en hälsning till sina vänner i motståndsrörelsen, som han bröt med för några år sedan.
En av grundarna var en tjej han träffade via en chatt.
– Vi tog en kopp kaffe ihop och kom bra överens. Hon var inte speciellt förtjust i muslimer, och det var inte jag heller, så där matchade vi varandra väl. Efter en tid blev vi ett par, fast förhållandet var väldigt stormigt.
Han fortsätter:
– En dag när jag kom hem hittade jag ett brev från den israeliska ambassaden. Det var ställt till henne. ”Shit, vad är det här?” frågade jag. Hon öppnade kuvertet och sa: ”Det är mitt pass.”
Enligt Skillt förlöpte samtalet så här:
– Nu hänger jag inte med. Ett israeliskt pass?
– Jag är ju judinna.
– Va? Är du judinna?
Han tänkte: ”Du ser ju ut som vilken svensk som helst. Du är jättevit.”
– Min farmor är judisk.
– Det här var något nytt. Nu blir det väldigt komplicerat. Du vet väl att jag är nazist?

Vid ukrainska fronten insåg Skillt att det fanns flera hyggliga judar. När den högerextrema Azovbataljonen slogs samman med andra ukrainska arméer, fick han även arabiska medsoldater.
– Plötsligt var jag omgiven av färgade. Jag kunde inte bara hänga med de hårda nazisterna längre. När jag såg att de presterade lika bra som jag, om inte bättre, var jag tvungen att fråga mig själv: Är de några få undantag, eller finns det fler som dem? De var modiga. De delade med sig av mat och vatten, även om de säkert visste att jag ogillade dem. Det satte igång en förändring inom mig.
Borde inte den ha startat långt tidigare?
– Det är lätt för dig att säga. Jag tror att alla människor försöker anpassa sig till den verklighet var och en befinner sig i. Vi plockar de bitar ur verkligheten som passar oss bäst. Till exempel tänkte jag: ”Adolf Hitler var bra på att bygga motorvägar, men det han gjorde mot judarna pratar jag inte högt om.” En del saker blundar vi för, andra uppfyller oss. Jag tycker inte det är så konstigt.

Hans nya syn på judar och muslimer har han pratat om i flera intervjuer. Därför kan du kan läsa om ”Mikael, förrädaren” och ”Mikael, judeälskaren” på olika forum och nätsajter för nationalister.
– Säkerhetshotet mot mig är så pass allvarligt att jag har licens för att bära vapen här i Ukraina, säger Skillt.
För att inte bli igenkänd, vill han inte låta sig fotograferas för den här artikeln.
Idag jobbar han som säkerhetsrådgivare för ett Ukrainskt företag. Han saknar kriget varje dag.
– Jag gillar mekaniseringen av människor i krig. Allt som är Mikael skalas av, och jag blir en robot. Ju närmare kriget man kommer, desto mindre mänsklig blir man. På slagfältet fokuserar man till 100 procent. Du får tunnelsyn.
Kan du berätta hur det är att ta en annan människas liv?
– Det där är en jävligt privat fråga. Att gå in på det är för intimt, för privat.
Hur många människor har du egentligen dödat?
– Expressen har skrivit 20 personer. Det är en siffra jag inte bestrider.

Vissa anser att Skillt överdriver. Både vad gäller antal dråp och avståndet han tog livet av dem på. De menar att Skillt bara söker uppmärksamhet.
I artikeln ”Mikael Skillt: Facts, Fiction and Frauds” på den kontroversiella sajten ”The Truth Speaker” hävdar anonyma källor att Skillt ska ha uppgivit att han varit i olika städer vid fronten samtidigt som han har befunnit sig på helt andra platser.
Det antyds att Skillt fortfarande hyser nynazistiska sympatier. För oss omnämner han flera nationalister och högerextremister som sina vänner.
– Jag har kompisar i alla grupper och samhällsklasser. Om man har känt någon i 20 år är vänskapen det primära och ideologin sekundär, säger han.
– Jag anser att min identitet idag ligger mycket närmare en socialdemokrat på 50-talet än en nationalsocialist eller högerextremist.
Hur ska vi kunna veta om du talar sanning?
– Det kan du inte. Du har träffat mig i två timmar och kan inte veta om det jag har sagt är lögn. Det kan förstås vara en psykopat eller bedragare du intervjuar. Men jag brukar säga att det förflutna dömer oss alla. Har jag ljugit de senaste två åren, kommer min historia att avslöja mig.

Den svenske författaren Lars Gyllenhaal har intervjuat en rad utlandssoldater till boken ”Svenskar i krig 1945-2015.
Tror du det är sant att han har dödat 20 personer?
– Skillt har sannolikt dödat människor i samma utsträckning som de andra svenskarna som reste iväg, menar Gyllenhaal.

På restaurangen stoppar Skillt ner mobilen i fickan. I en lägenhet på andra sidan gatan väntar hustrun och det nya livet. Han drar på sig jackan, men dröjer kvar en stund, under tystnad.
– Det är nio månader sedan jag kom hem från kriget, men varje dag har jag lust att säga till henne: ”Far åt helvete. Nu drar jag.”
Han ler.
– Om en av ”The originals” ringde mig idag och sa: ”Vi drar till Moskva och krigar …” Jag hade inte brytt mig om vad min fru sa, eller om ungen som är på väg. Jag älskar henne. Men ha det så bra.

Experten: Under radarn

Mikael Skillt gav den svenska närvaron i Azovbataljonen i östra Ukraina ett ansikte.
När han lämnade Sverige var det under radarn för såväl svenska myndigheter som den namnkunnige terrorismexperten Magnus Ranstorp. Allt fokus var riktat mot IS och svenskar som reste till Syrien.
– Därför har det aldrig diskuterats i tillräckligt stor utsträckning. Dels vet vi väldigt lite om vilka handlingar dessa svenskar har begått. Dels har vi kopplingarna till högerextremism. Som jag ser det är det ganska problematiskt, säger Magnus Ranstorp.
Totalt var det 10 eller 11, på sin höjd 12, som reste iväg, enligt Lars Gyllenhaal, svensk journalist och författare till boken ”Svenskar i krig 1945-2015”. Han har intervjuat en rad utlandssoldater:
– En del stannade en kort tid, andra blev kvar längre, men bara några få av dem var där samtidigt. Även om många stämplades som nazister eller högerextrema, går det inte att knyta mer än hälften av dem till sådana ideologier. För många var drivkraften sympati för Ukraina eller helt enkelt äventyrslystnad, säger han.
Gemensamt för många jag har intervjuat är deras vittnesmål om hur deras medverkan i krig får dem att känna att de har gjort något viktigt.
– En del av dem har haft ett kaotiskt liv och söker en ny riktning. Plötsligt får deras liv ett slags mening. Några beskriver det som att de får samma kick som när man hoppar fallskärm eller cyklar mountainbike nerför ett brant berg. De blir adrenalin-junkies. Ruset känns så bra att de vill göra om det. Det som skiljer dessa soldater från tidigare svenskar som dragit ut i krig, är att de använder Facebook och Twitter. De sprider själva information om sina insatser, via sociala medier, inte bara traditionella. Ofta bara sekunder efter att de har varit i strid.

REPORTER

RONNY BERG/VG

FOTOGRAF

ESPEN RASMUSSEN/VG